Jag har aldrig i hela mitt liv gråtit så mycket och varit så rädd som jag var för ungefär 10 min sen.


Alvin, men ögonsten, var helt plötsligt borta då min mor kom hem. Hon och Håkan hade tydligen farit någonstans
och jag satt instängd i mitt rum vid datorn. Mamma kom in och frågade om Alvin var i mitt rum vilket han inte var så hon gick ut igen men kom sedan tillbaka och sa att han var borta.
Jag tänkte att han hade gått och lagt sig någonstans och inte ville komma fram elr att någon råkat stänga in han i ett rum. Men jag och mamma letade igenom hela huset säkert 3-4 gånger och tillslut förstod vi att han inte var kvar i huset. Jag kände att paniken började smyga sig på mig men jag lyckades lugna mig. Tillslut sa mamma att någon måste ha tagit honom elr släppt ut honom!
Några tårar rullade ner för kinden men jag torkade bort dom och sedan gick jag ut med mamma och ropade på honom. Han kom såklart inte och då bestämde vi oss för att köra runt byn och leta (även fast vi var helsäkra på att han aldrig skulle lämna tomten). När vi hade åkt runt ett tag så fick jag syn på nått brun/orange och skrek allt vad jag hade "ALVIN" och mamma tvärbromsade, men då fick vi se att det var nån jävla katt och då kunde jag inte hålla tillbaka paniken. Tårarna bara sprutade och jag ropade bara "Vi kommer aldrig hitta honom!" i ungefär 2 min, men tillslut lyckades jag lugna ner mig.
Vi började fara hemmåt och när vi svängde in på våran gata såg jag Alvin springa över gatan och då skrek jag igen "ALVIN! DET VAR ALVIN!" och mamma tvärbromsade igen och körde försiktigt upp på gården.
Och där stog han, vid trappan och väntade på oss! Jag kunde inte heller då hålla tillbaka alla tårar som bara sprutade ut. Jag hoppade snabbt ut ur bilen och sprang och möta Alvin och tog honom i min famn och grät som ett litet barn.
Fyfan alltså! Jag trodde någon hade tagit honom elr att han hade blivit överkörd, men han hade hela tiden varit hos grannen på gården. Nu är min prins hemma iaf och jag, ja jag är lyckligare än någonsin!



Mammas ängel ♥